Från svart till grönt

Idag tänkte jag dela med mig av en novell jag skrev i ettan på gymnasiet och som jag är rätt nöjd över. Jag har inte varit med om tragedin som nämns, men mannens känslor och tankar speglar till viss del mina egna som jag hade förra året. 

Från svart till grönt

Det var en kall och hal vinterkväll och en vuxen man stod vid kanten av ett högt hustak. Kylan var starkare än någonsin och det blåste igenom hans jacka, men han brydde sig inte. Han tittade ner över kanten, redo att hoppa. Han hade varit med om en tragedi, något han aldrig förväntat sig. Sedan den händelsen hade dagarna passerat förbi, de var långa och tråkiga. Varje dag var som en grå himmel som aldrig försvann. Solen kom fram då och då men den stannade aldrig länge. Det var som om han hade ett mörkt moln över sig som inte ville försvinna. Alla glada stunder hade långsamt tonat bort. 

Efter den händelse som drabbat honom, en dotters död, hade ingenting varit sig likt. “Hur gör man när man inte kan rädda sin egen dotter? Hur gör man när man inte var där?” tänkte han. Det var även då en kall vinterkväll, samma natt fast för två år sedan. Han hade ett bra liv med sin dotter och sin fru. Hans dotter hade tagit hennes första semester utan sina föräldrar. Tillsammans med hennes kompisar hade hon åkt till ett varmt land. Hon var den bästa dottern någon någonsin kunnat få. Men han var ändå inte där den dagen hon dog. Den dagen hon drunknade. Den dagen hennes vänner svek henne. Efteråt fanns bara en blek kropp som låg vid strandkanten. En kropp full med vatten men tom på liv. En kropp som tillhörde mannens dotter. 

De barnlösa föräldrarna hade varit förtvivlade och deras förhållande hade slitits isär. Hon var otacksam och han var butter. De bråkade ständigt men innerst inne var de mer känsliga och betryckta än de någonsin varit förut. Förut hade det varit så mycket färg i livet och de hade varit nära varandra. Hon hade skrattat, ett skratt han aldrig fått höra efter tragedin. Han kom ihåg hur hennes mun hade dragits ut och hur hennes kinder gått upp ända till ögonen. Hennes ansiktsdrag hade kommit fram tydligare och hon hade gjort ifrån sig ett glädjefyllt ljud. Han kom ihåg precis hur det lät. 

Han började minnas hans dotter. Den där sommaren då hon föddes. Det var den lyckligaste stunden i hans liv. Ett leende fanns på hennes läppar redan då. Hon var helt lugn och det var fantastiskt. Några år därefter när hon var en liten flicka hade hon en vackert rosa klänning på sig och dansade runt i trädgården. Den trädgården var underbart vacker när den var välskött. Äppelträd och rosenbuskar, vackra liljor och violer och en stig med stenplattor som ledde genom denna värld av växter och frukter. Hennes långa blonda hår var vilt och utsläppt. Hennes naturligt puderrosa läppar matchade hennes klänning. Det fanns stunder då hon grät men då var hennes mamma och pappa alltid där och tröstade henne, torkade hennes tårar och sa att allt skulle bli bra igen. Han kom ihåg den där dagen hon blivit mycket äldre och plötsligt skulle lämna, iväg på universitetsstudier. Hans dotter hade varit så exalterad att träffa nya vänner. Hon hade dock haft väldigt svårt att lämna sina föräldrar och han hade haft ett långt uppmuntrande samtal med henne kvällen innan hon skulle åka. Han kom ihåg hur hon satt i sängen och grät när han kom för att säga att middagen var klar, deras sista måltid tillsammans. Han hade satt sig bredvid henne och strukit hennes hår medan han sagt att allt skulle bli bra igen, precis som han gjort till den lilla flickan hon en gång var. 

“Varför skulle detta tvunget hända mig!” skrek han, det enda ljud som kommit ut ur hans mun under tiden han varit på taket. Ljudet var så högt att fåglarna som suttit i träden flög iväg av skräck. Han fällde en tår. Hans fru låg just i den stunden i djup sömn. Han hade gått ifrån när hon somnat i deras mjuka säng. När han tänkte på henne log han. “Kanske ska jag börja kämpa för oss igen” tänkte han och hans leende blev ännu större. “Kämpa för vår dotters skull. Hon hade velat att vi skulle fortsätta sprida lycka.” tänkte han. “Vad hade hon gjort om hon var här just nu?” Tanken slog in och han visste precis. “Hon hade tagit min hand, dragit mig tillbaka in i det varma huset och sagt med sin mjuka röst, att jag inte skulle hoppa. Att jag skulle fortsätta leva.” Fler tårar betungade fransarna och rann ner för kinderna. 

Han tog ett steg åt sidan med ny kraft och ett nytt hopp. När han satt ner foten slant han plötsligt. Han andades kraftigt in och ögonen slogs upp i skräck. Han kände hur hans huvud slog i kanten av taket, för att sedan bli tungt och falla. Även om det bara var för en liten stund, hade han fått känna en underbar känsla som han inte haft på två år, glädje.